Oj tänker ni... Att det var svårt att överleva som fotograf och konstnär kanske inte var en överraskning men igår hade jag en (nästan) nära döden upplevelse... (Kan man ha en nästan nära döden upplevelse???) Skit samma! Så kändes det! (Hade dock inte med konsten i sig att göra... Jag svälter inte... Jag lovar!)
Linn=mardröm! Jag=upp som en smidigt katt, trösta, ner som en smidig katt... Eller not... Kombinationen sköna (och otroligt fula) raggsockor med vit högblank trappa fungerade inte riktigt... I slutet av trappan känner jag hur allt släpper och jag svävar en microsekund innan jag landar på kanten av ett trappsteg... Nästa microsekund tror jag ryggen är av! (Jag skriker dock inte för jag vill ju inte väcka Linn... Ehhh...) Jag andas däremot som under en profylax-kurs varpå Niklas och katten kommer springande! Tur jag har dem! Har aldrig upplevt en katt (och man såklart ;o)) med så mycket empati!!??? Kyla på, känner jag benen? Här är jag inte tuff även om jag anser mig ha relativt hög smärttröskel... Men för att citera Torsten Flink "jag reser mig igen" och idag är jag stel och upptäcker nya blåmärken lite överallt. Phuuu... De raggisarna följer inte med på språngmarscher i trappan fler gånger!!! Jag överlevde denna gången nu kommer jag att vara som en pensionär ett tag och hålla i räcket! ;o)
Idag blir det således mest fix och trix vid datorn! Tänkte börja på en tavla men den får vänta till nästa vecka! Må väl och håll i räcket!
Etiketter: Livet
